Fröken Öberg hösten 2006. Vem kunde anat att 2 år senare skulle jag bli mamma till världens finaste gosse.

Nattens läsning, om och om igen ;)

Sista natten nu, sen ledig 2 dagar och i morgon kl.15 så är det möte igen med den där "mentorn". Jag har längtat i 4 veckor så det ska bli skoj! Peter var dock tvungen att jobba i morgon, så fort jag klivit upp så måste han åka iväg. Så jag va orolig över att inte kunna fara men klart morfar ställer upp på att vara med barnen. Fina morfarn.

Har faktiskt inte gått ut här på bloggen och berättat att min mor och far har flyttat. Jag har nog inte berättat det för

att det har varit ett jobbigt moment för mig. Att inse faktum. Det handlar trotsallt om mitt barndomshem.

Pappa har bott i detta hus i 27 år, mamma i 20 (?). Många minnen. Många fina minnen.

Så vi har hjälpt till på slutet med utflyttningen och utstädningen, man hittar då ännu mer minnen.

När jag var omkring 7-8 år så var jag arg på mamma, fick inte min vilja igenom med nån grej. Så då målade jag en blomma i bläck inne i toaskåpet och denna blomma fanns kvar. Jag skrattade när jag såg den. Vilken hämnd va?

Måla en blomma i toaskåpet och dessutom tog det dagar innan mamma såg den.

Ja många minnen finns det verkligen och när huset stod tomt och allt var nästan färdigt så står jag, syrran och pappa och tittar in i ett av rummen, som en gång i tiden var Sandras rum. Pappa säger då "Ja här har det varit mycket skratt och tårar". Då kände jag hur tårarna kom krypandes, men jag höll mig. Minnena lever ju kvar även om dom inte bor i just detta hus och jag kör ju förbi huset varje gång jag åker in till stan.

Detta blir bra för dom.

Men konstigt kommer det kännas ett tag.

Ärch, nu babblade jag i väg en smula, ibland är jag bra på det. Skulle egentligen bara berätta hur peppad jag är inför mötet i morgon. Ska bli skit kul, fick dock veta att en i personalen förmodligen inte kommer och det var trist, denna människa är störtskön och alltid rolig att träffa och surra med. Men jaja, vi har ju snart det vanliga personalmötet också.

På bild, i hölasset fr. vä. Pappa, jag i pappas knä, Sandra, Rickard, Kalle, Annelie och Kim.

Framför vagnen, Morfar.

Denna bild är så enormt nostalgisk för mig, jag minns allt kring denna bild så väl. När vi hämtade hö, hur skoj det var,

när morfar körde traktorn och vi alla fick åka i hölasset. Det var ren lycka, oj så kul vi hade!

Och Annelie, som var höggravid (!!) med Pontus och ändå var och hjälpte till. Det är strongt!

Jag älskar bara denna bild och hade önskat att skärpan varit bättre, då hade jag förstorat den och hängt den på

en fin plats i hemmet. Och sen fattas Andreas på bilden, det är också synd.

Har ju glömt att berätta hur det gått för Leon att sluta med

sitt beroende - Tutten!

Det har gått över förväntan!

Jag är nästan i chock över hur bra det gått!

Inte gnällt eller klagat en enda gång! Whaaaat??

Men än har det bara varit 3 läggningar utan tutten så det kan ju komma?

Men fortsätter det på detta vis så ska jag verkligen åka och köpa en present

till honom för att visa hur duktig han varit!

Behöver inte vara någon dyrt bara något litet..

Tänk att han blivit så stor? Min skrot-nisse!

    På bilderna är vi ute och reser, i London 2009 och Leon är 7 månader

(Ser ni vad lik han och Julia är? Jag tycker det är galet!)

Börjar verkligen känna att det är nära till förlossningen nu!

Det känns i kroppen på diverse sätt..

Det trycker väldigt mycket nedåt.. Toabesöken är ett faktum!

Sedan har jag förvärkar väldigt ofta! Ett par om dagen är det iafl..

Och en molnande värk i magen, typ som mensvärk, lite titt som tätt..

Och jag har börjat drömma om förlossningen varje natt!

Både konstiga och icke konstiga drömmar..

Somliga nätter kan jag drömma riktigt vrickade drömmar, medans

andra nätter så drömmer jag bara om en helt vanlig förlossning!

I och med att den sista tiden nu går åt mycket till att tänka på

vad som komma skall så blir det förstås så att jag tänker mycket på

min förra förlossning..

Tittar på bilder och minns allt som att det var igår!

Helt otroligt att det faktiskt är 2½ år sedan Leon kom till världen!

Han lades upp på mitt bröst och skrek inte ens!

Var dag som går förundras man verkligen av hur denna underbara

kille kunnat komma ur mig?!

Never been seen before pic

                               Precis innan krystvärkarna kom igång ordentligt

 En trött och slut nybliven mamma!

Första amningen, dom otroligt sexiga "trosorna" bjurrar jag på

Jävligt sexig Linda på BB

Man kan inte göra annat än längta!

/Mamma Linda 

Har tänkt mycket kring förlossningen på slutet

och jag verkligen älskade min förlossning!

Även om den var jobbig och tog lång tid så ser jag verkligen

framemot den nästa!

Under graviditeten med Leon så var jag rädd inför förlossningen..

Mesta dels för att jag visste allt som kunde gå fel

och jag såg många skräcksenarion framför mig..

Att det skulle sluta med akutsnitt, att bebisen skulle komma ut och

inte andas och att jag skulle tappa så mycket blod och vara tvungen att opereras..

Och en sak var säker, dom skulle fan inte ta sugklockan!

Ända tills jag skulle börja krysta så hade jag en rädsla i mig

och barnmorskan frågade flera gånger vad jag var

rädd för och jag sa samma sak varje gång..

"Jag vill bara åka hem med en frisk bebis"..

Efter förlossningen så svävade jag på moln!

Allt gick bra med Leon och det var huvudsaken för mig!

Han kom ut välskapt och hade inte alls haft bekymmer med min

långdragna förlossning och i och med det så upplevde jag

förlossningen som en riktig pang förlossning!

Allt gick så bra och det var verkligen det mest fantastiska jag varit med om!

Det upplever jag än idag, förlossningen var verkligen helt underbar!

Trots smärta så skulle jag göra om det vilken dag som helst!

  Otroligt ont och lustgasen hjälpte ju inte speciellt mycket!

  Leons första andetag på mamma!

Ja, helt enkelt underbart!

/Mamma Linda 

Kärleken är oändlig och det är svårt att förstå hur jag ska kunna älska någon

annan lika mycket som jag älskar denna unge!

Kommer han verkligen ur mig?

Han som tittar på mig med stora blå ögon och säger "mamma snäll"..

Han som pussas och kramas..

Han som är en fegis med en egen vilja..

Ja, jag har skapat denna människa, han är min

för tid och rum!

Han är min son!

Ofattbart, underbart, absolut fantasikt!

/Mamma Linda

När Leon döptes så glömde vi att ge våran kamera till någon...

Så någon kunde fotografera med våran kamera, därför har vi inte

haft några bilder alls på själv cermemonin, nu har jag

fått tag i några bilder som min morbror tog..

Så dessa bilder är de enda vi har:

Lite besviken på oss själva att vi glömde, en dag att minnas

men nästan inga bilder att återuppliva minnet med..

Därför ber jag alla er som var med på dopet,

har ni några bilder kan ni väl höra av er?

Vi har ju filmen, men bilder vill man alltid ha, mycket av!

/Mamma Linda